I hästvärlden pratar vi ofta om hästtränaren och professionalism.
Vi ser upp till den. Vi bokar den. Vi betalar för den.
Men vad betyder det egentligen?
Att ha många års erfarenhet? Att kunna rida alla hästar? Att ha ett schema som är fullbokat flera månader i förväg?
Eller är professionalism något helt annat?
Det här blogginlägget är en förlängning av veckans poddavsnitt i Gubben med Hatten, där vi pratar om det där lite obekväma:
Att vara professionell i en värld där hästar ofta blir objekt – istället för subjekt.
✋ När blev vanan en garanti för kvalitet?
Jag har mött många tränare. Duktiga människor. Ryttare med stor teknisk skicklighet och förmåga att “få saker att fungera”.
Men jag har också sett:
– Hästar som blivit tysta, men inte trygga
– Tränare som har svar, men inte frågor
– Och kunder som inte vågat lita på sin egen magkänsla, för “han är ju proffs”
För mig är det skrämmande.
För professionalism utan självreflektion – det är farligt.
Det blir till slentrian. Till mallar. Till “så här gör vi alltid”.
Och mitt i allt det – står en häst som kanske försöker säga något.
Men ingen hör. För ingen lyssnar.
🐴 När hästen säger nej – och tränaren säger “jobbigt läge”
Jag har varit där. Jag har själv tränat hästar som kommit med bagage. Hästar som skickats till mig med förväntningar. “Fixa den.” “Träna den.” “Rätta till den.”
Och jag har lärt mig att den största faran inte är hästens rädslor – utan min egen önskan att prestera.
Vi pratar om professionalism som något som ska kännas tryggt. Men i verkligheten blir det ofta en mur av vana. En roll vi kliver in i – och slutar se. Slutar känna.
“Den som alltid vet vad den gör – har ofta slutat fråga sig varför.”
🧭 Så vad är professionalism?
För mig handlar professionalism om:
– Att våga säga “jag vet inte”
– Att sätta hästens nervsystem före min egen agenda
– Att lyssna lika mycket på känsla som på kompetens
– Att se kundens osäkerhet – inte utnyttja den
Det handlar om att vara en bro – inte en mur.
En bro mellan häst och människa.
En bro mellan kunskap och medkänsla.
En bro mellan system och själ.
❤️ Ett nytt slags hästtränarskap
Jag tror på ett nytt slags professionalism.
En där vi tränare är lika mycket människokännare som hästkännare.
Där vi ser individen – inte uppgiften.
Och där vi förstår att det vi gör i stallet, i träningen, i kommunikationen – formar hela hästens upplevelse av världen.
Så nästa gång du ska välja tränare – till dig själv eller din häst – ställ inte bara frågan:
“Hur duktig är hen?”
Fråga i stället:
“Hur ser hen på ansvar?”
“Hur möter hen min häst när ingen tittar?”
“Vem blir jag, i närheten av den här personen?”
Där har du ditt svar.
🎧 Du kan lyssna på hela poddavsnittet här på sidan eller där poddar finns.
Tack för att du läser.
Tack för att du bryr dig.
Tack för att du kräver mer.
För hästarna. För framtiden. För partnerskapet.
