Vi gör det alla.
Vi skapar en berÀttelse om vÄr hÀst.
âHon Ă€r svĂ„r att spruta.â
âHan gĂ„r aldrig in i transporten.â
âMin hĂ€st Ă€r kĂ€nslig. Min hĂ€st Ă€r dum. Min hĂ€st Ă€r sĂ„n.â
Och det Àr förstÄeligt.
För vi mÀnniskor försöker greppa det vi inte förstÄr. Vi vill skapa mening, kategorisera, rama in.
Men ibland blir just de dÀr berÀttelserna till hinder.
De blir inte lĂ€ngre en spegling av hĂ€stens verklighet â de blir en fĂ€ngelsemur.
đŽ Det börjar som skydd.
Vi har varit med om nÄgot.
Kanske har hÀsten kastat sig, sparkat, spÀnt sig. Kanske har vi blivit rÀdda, ledsna, frustrerade.
Och sĂ„ skapas en mental historia â för att förstĂ„. För att skydda oss. För att förklara varför saker inte fungerar.
Men snart blir historien en sanning.
Och sanningen blir ett argument.
Och argumentet blir ett alibi för att inte försöka igen.
Och dÀr stÄr vi.
Med en hĂ€st som âalltid varit sĂ„nâ.
Och en mĂ€nniska som inte lĂ€ngre ser vad som faktiskt hĂ€nder â utan vad hon förvĂ€ntar sig ska hĂ€nda.
đ„ Men vad hĂ€nder nĂ€r vi ifrĂ„gasĂ€tter historien?
I helgens roadtrip trÀffade jag flera sÄdana hÀstar.
En unghĂ€st som inte gick att spruta â som hotade, slog, spĂ€nt sig.
Men nĂ€r vi mötte henne utan förvĂ€ntning, utan krav â utan historia â
dÄ tog det fem minuter.
Fem minuter till vaccination.
Fem minuter till samarbete.
Fem minuter till kontakt.
Det var aldrig hÀsten som var problemet.
Det var berÀttelsen om henne som höll alla fast.
⚠Drömrelationen krÀver att vi ser med nya ögon.
Det Àr ingen magi.
Det Àr psykologi, kommunikation och ödmjukhet.
Det Ă€r viljan att slĂ€ppa det vi âvetâ â för att möta det som faktiskt Ă€r.
NĂ€r vi gör detâŠ
DÄ hÀnder det vackraste.
DÄ vÀljer hÀsten oss tillbaka.
Inte som slav, inte som lydig maskin â
utan som partner.
Och plötsligt Àr det inte lÀngre svÄrt att spruta, sko, lasta, rida.
För vi gör det tillsammans.
đŹ ReflektionsfrĂ„ga:
Vilken historia har du byggt om din hĂ€st â och vad skulle hĂ€nda om du slĂ€ppte den?